Att komma ut...

Under Priden kommer vi att ha en liten utställning med "komma ut historier". Detta gör vi i samarbete med ett projekt i Skottland som heter OurStory Scotland http://www.ourstoryscotland.org.uk/.

Projektet verkar för att synliggöra HBTQ-personers verklighet. Möjligheten att få utrymme att berätta om sitt liv och sin syn på världen på sitt eget sätt utifrån sina egna tolkningar betyder mycket för både en själv och för HBTQ-världen. Det stärker identitet, luckrar upp gränser för hur man talar om HBTQ-personers verklighet och bygger HBTQ-världens historia. Människor och den verklighet vi har omkring oss blir till genom våra berättelser.

I samband med utställningen kommer ni besökare ha möjlighet att dela med er av era egna berättelser i text anonymt eller varför inte över en kopp kaffe med andra besökare. Ta tillfället i akt att berätta din historia.

Nedan kan du läsa en av de historier som kommer att ingå i utställningen...

/Karin
Umeå Pride


"Att se bakom fördomar"

Jag erkänner, jag har fördomar. De personer som jag har mest fördomar mot är de vita frireligiösa männen. Det är bättre nu, men tidigare tyckte jag att alla frireligiösa vita män hade samma konservativa åsikter. Alla hade de en föråldrad syn på kvinnan, äktenskapet och på HBT-frågor ville jag inte ens tänka.

Trots mina fördomar är ett av mina absolut finaste minnen från när jag kom ut för en vit frireligiös man, eller ja, kille. Ett gäng på 25 personer hade bestämt sig för att göra mitt liv till ett helvete för att de hade fått reda på min sexuella läggning. På mindre än tio dagar hade de krossat mig så totalt att jag bara vara damm. Om de tyckte så fruktansvärt illa om mig måste det vara något fel. Jag var fel och jag skämdes för den jag var. Tillslut kände jag att det inte fungerade längre. Jag stod inte ut och var tvungen att göra något åt det, på ett positivt eller ett negativt sätt. Jag bestämde mig för att komma ut för en klasskompis, frireligiös, vit och ja, allt stämde in på mina fördomar. Trots att han var frireligiös var han trevlig och på något sätt hade jag fått förtroende för honom. Jag behövde få stöd från någon och han var mitt sista hopp.
Det tog en halv sekund innan han förstod vad jag hade sagt. Under den korta stunden var jag helt livrädd. Kroppen skakade och jag trodde att det skulle bli mycket, mycket värre. När han väl hade kopplat vad jag hade sagt utstrålade hela hans ansikte och kropp glädje.
"Jag har en lesbisk kompis! Och hon berättar det för mig!"
Han var stolt. Han var stolt över att känna mig.

Det är svårt att förklara, men genom hans äkta reflexmässiga glädje och hans ord stärkte han min självbild. Jag kände värmen återkomma till min kropp. Den spred sig från bröstkorgen ut till mina fingrar och tår. Hela jag var full av glädje och en sekund trodde jag att jag flög.
Jag berättade försiktigt vidare om de typer som fanns på vår skola och lika snabbt som han hade blivit glad blev han arg. Han såg ut att vilja hoppa på första bästa person som ens potentiellt kunde utstrålade något homofobiskt. Jag kan tillägga att han är tanig och skulle vi stöta på dessa personer skulle jag hellre råda honom att springa än att spöa upp dem. Oavsett inköp av springskor eller boxningshandskar gjorde det att jag funderade på vilka tillstånd som behövs för att få att flyga med glädje som enda bränsle. På en handvändning hade jag gått från krossad till stolt.

Vi kan komma att bli ovänner och jag kan komma att hata honom, men det han gjorde då kommer alltid att finnas kvar inom mig och de fördomar som han sprängde byggs inte upp på en natt. Inblick och utblick, det han gjorde fick mig att se världen på ett annat sätt. Frireligiösa vita män går nu också in under kategorin "rakryggade, öppensinnade och ställningstagande"
Martin, jag är stolt över att känna dig och jag är stolt över att säga att jag har en vit frireligiös kompis.

/Viola Arvidsson